Guy weekend & me. Killhelg & jag. Week-end les gars & moi.

In English, på svenska, en français.

Peter and Peter, from Uppsala, were to meet at our place and suddenly it became a thunderous guys’ weekend with Jesus in focus. Peter’s teenage son and friend hung on and Durckheim joined from the north. There was food and fellowship, sightseeing and nature experiences, prayer and communion, Bible reading and preaching, prophetic messages: all topped off with a kickstart for the son’s friend.

Peter and I invited the whole gang to take part in our joint morning routine of Bible reading and prayer. One morning it occurred to me to read Luke 15, about the prodigal son: so fitting with all these sons in the same room. Then I had also lost my bracelet from Bolivia, which I had given up looking for, but now had new energy to search. That bracelet was lost to me, but means something extra because I think of those who gave it to me. Suddenly the thought came to look in a special hand luggage and there the bracelet dangled freely in the fabric.

Very good stuff was shared by all. Peter Cashin raised the question: Why did God choose these three different parables to show how much he longs for the lost? We can understand a son, but what is a coin worth to us or a sheep? We can ask ourselves: What are the things today that we would not want to get rid of? What would we be looking for with all that we have? I saw that none of the sons knew their father and his love. One chose the world and one religion. But God’s heart beats for the lost sheep.

The son’s friend said: “I am 14 years old and you, who have lived longer than me, should have noticed that there is so much that attracts in the world, but I have seen that in the church you are happier.” I answered: “When I lived in the world, you should know one thing, if you are ever tempted to go out into it or try it: I would never go back.” Then I was reminded that I come from there and wanted to end my life, because there was nothing to live for and when hanging out with people who don’t have the faith, something is really missing. It is a gift that we have received, we who believe, a depth and a special fellowship — called in Greek koinonia.

The weekend ended with us all accompanying Peter and company to the train station and just before we arrived, we met a mother and daughter visiting Örnsköldsvik. The mother revealed that her daughter had pain in her ankle. After two prayers, she was relieved of the pain. Amazing grace! A young man kickstarted and a young woman healed.

Follow the blog by clicking “follow” on the bottom right and share with your friends.

Peter och Peter, från Uppsala, skulle ses hos oss och plötsligt blev det en hejdundrande killhelg med Jesus i fokus. Peters tonårsson och vän hängde på och Durckheim anslöt från norr. Det var mat och gemenskap, sightseeing och naturupplevelser, bön och nattvard, bibelläsning och predikan, profetiska budskap: allt toppat med en kickstart av sonens vän.

Peter och jag inbjöd hela basset att ta del av vår gemensamma morgonrutin med bibelläsning och bön. En morgon kom det till mig att läsa Lukas 15, om den förlorade sonen: så passande med alla dessa söner i samma rum. Sen hade jag därtill tappat bort mitt armband från Bolivia, som jag gett upp att leta efter, men nu fick ny energi att söka. Det armbandet var förlorat för mig, men betyder något extra, eftersom jag tänker på de som gett mig det. Plötsligt kom tanken att leta i ett speciellt handbagage och där dinglade armbandet fritt i tyget. 

Mycket bra grejer delades av alla. Peter Cashin lyfte frågeställningen: Varför valde Gud dessa tre olika liknelser för att visa hur mycket han längtar efter de förlorade? Vi kan förstå en son, men vad är ett mynt värt för oss eller ett får? Vi kan fråga oss: Vad är det idag för grejer vi inte skulle vilja bli av med? Vad skulle vi leta efter med allt vad vi har? Jag såg att ingen av sönerna kände sin far och hans kärlek. En valde världen och en religionen. Men Guds hjärta bankar för det förlorade fåret.

Sonens vän sade: ”Jag är 14 år och det borde ni märkt, som levt längre än mig: att det finns så mycket som lockar i världen, men jag har sett att i kyrkan är man gladare.” Jag svarade: ”När jag levde i världen, ska du veta en sak, om du nånsin blir lockad att gå ut i den eller pröva på: jag skulle aldrig gå tillbaka.” Då blev jag påmind om att jag kommer därifrån och ville avsluta mitt liv, för det fanns inget att leva för och när jag umgås med människor som inte har tron, är det verkligen något som saknas. Det är en gåva som vi fått, vi som tror, ett djup och en särskild gemenskap – på grekiska kallad koinonia. 

Helgen avslutades med att vi alla följde med Peter och kompani till tågstationen och precis innan vi kom fram, mötte vi en mamma och dotter på besök i Örnsköldsvik. Mamman avslöjade att dottern hade ont i fotleden. Efter två böner var hon av med smärtan. Förunderlig nåd! En ung man kickstartad och en ung kvinna helad.

Följ bloggen genom att trycka på “follow” längst ner till höger och dela gärna med dina vänner.

Peter et Peter, d’Uppsala, se retrouveraient chez nous et tout à coup, c’est devenu un week-end de gars tonitruant avec Jésus au centre. Le fils adolescent et ami de Peter sont allés avec lui et Durckheim nous a rejoints du nord. Il y avait de la nourriture et de la camaraderie, des visites touristiques et des expériences natures, de la prière et de la communion, de la lecture et de la prédication de la Bible, des messages prophétiques : le tout couronné par un kick start pour l’ami du fils.

Peter et moi avons invité toute le groupe à participer à notre routine matinale commune de lecture de la Bible et de prière. Un matin, j’ai eu l’idée de lire Luc 15, à propos du fils prodigue : Tellement bien avec tous ces fils dans la même pièce. Ensuite, j’avais aussi perdu mon bracelet de Bolivie, que j’avais renoncé à chercher, mais j’eus de nouveau l’énergie de le chercher. Ce bracelet a été perdu, mais il signifie quelque chose de plus parce que je pense à ceux qui me l’ont offert. Soudain, l’idée m’est venue de chercher dans un bagage à main spécial et là, le bracelet pendait librement dans le tissu.

De très bonnes choses ont été partagées par tous. Peter Cashin a soulevé la question : Pourquoi Dieu a-t-il choisi ces trois paraboles différentes pour montrer à quel point il veut sauver les perdus ? Nous pouvons comprendre un fils, mais que vaut pour nous une pièce de monnaie ou un mouton ? Nous pouvons nous demander : quelles sont les choses aujourd’hui dont nous ne voudrions pas nous débarrasser ? Que chercherions-nous avec tout ce que nous avons ? J’ai vu qu’aucun des fils ne connaissait son père et son amour. Un a choisi le monde et un la religion. Mais le cœur de Dieu bat pour la brebis perdue.

L’ami du fils a déclaré : “J’ai 14 ans et vous, qui avez vécu plus longtemps que moi, vous auriez dû remarquer qu’il y a tant de choses qui attirent dans le monde, mais j’ai vu que dans l’église vous êtes plus heureux.” J’ai répondu : « Quand je vivais dans le monde, tu dois savoir une chose, si jamais tu es tenté de t’y lancer ou de l’essayer : je n’y retournerai jamais. Puis on m’a rappelé que je venais de là-bas et que je voulais mettre fin à mes jours, parce qu’il n’y avait aucune raison de vivre et en fréquentant des gens qui n’ont pas la foi, il me manque vraiment quelque chose. C’est un don que nous avons reçu, nous qui croyons, d’une profondeur et d’une communauté particulière — en grec appelée koinonia.

Le week-end s’est terminé avec nous qui avons tous accompagné Peter et compagnie à la gare et juste avant notre arrivée, nous avons rencontré une mère et sa fille en visite à Örnsköldsvik. La mère a révélé que sa fille avait mal à la cheville. Après deux prières, elle fut soulagée de la douleur. Merveilleuse grâce ! Un jeune homme a démarré et une jeune femme a été guérie.

Suivez le blog en cliquant sur “follow” en bas à droite et partagez s’il vous plaît avec vos amis.